Socialstyrelsens rapport om kirurgisk behandling vid långvariga besvär efter whiplashvåld

utgör än en gång ett sorgligt exempel på hur begreppet “whiplash” styr tanken till att denna skadeform skulle vara enhetlig eller ha något särskilt besynnerligt över sig.

Whiplashvåld kan ge upphov till en mängd olika skador varav instabilitet i nackens övre segment är ett sådant. Det är en helt accepterad “golden standard” att sådan instabilitet, om den är tillräckligt symptomgivande, skall åtgärdas kirurgiskt med stabilisering. Samtliga svenskar som är opererade för denna skada av den tyske neurokirurgen dr Montazem är opererade med diagnosen “instabilitet”, vilken verifierats vid operation, och inte whiplashskada. Det föreligger därför full medicinsk konsensus om att skadan har behandlats på rätt sätt.

Det är mot den bakgrunden märkligt att Socialstyrelsen vill rekommendera förutsättningar för en svensk utvärdering av kirurgisk behandling efter “whiplashskada” och inte av diagnostiserad skada, nämligen “instabilitet”. Det är även märkligt att styrelsen vill söka en kirurgisk behandlingsmetod för diagnosen “whiplashskada”, som inte säger något om vad som är skadat, i stället för att inrikta sin uppmärksamhet på behandling av fastställd, strukturell skada. Begreppet “whiplash ” kan mot den bakgrunden aldrig utgöra indikation för operation. Det finns inte heller någon rimlig anledning att utvärdera en behandling för en specifik skada av just svenskar som behandlats enligt internationellt allmänt accepterad norm.

Vad som däremot är angeläget är att kunna finna bra diagnostiska metoder för att diagnostisera cranio-cervical instabilitet. Det gör man inte genom att följa resultat av operationer utan med metodologiska studier.

Även om kritik framförs mot det vetenskapliga underlaget för funktions-MRI så som den utförs i Tyskland och Finland, så är kritiken mot rådande undersökningsmetoder i Sverige än mer allvarlig, då de svenska metoderna inte på något meningsfullt sätt avslöjar skador. De är i klartext undermåliga och ej på något sätt validerade eller reabilitetstestade, vilket medför att skadade patienter inte får riktig diagnos och därför inte heller korrekt vård. Detta problem har Socialstyrelsen försummat att framhålla, vilket är en mycket allvarlig brist i utredningen.

I brist på bättre metoder är funktions-MRI enligt omfattande klinisk erfarenhet, klart mer överlägsen än de metoder som tillämpas i Sverige, vilka således inte är vare sig valida eller evidensbaserade.

Det kan även noteras att den medicinska expertis som styrelsen samlat, samtliga, förutom Urban Lindgren, som handlett en doktorand, men ej publicerat någon egen studie om whiplashskador, saknar vetenskaplig publikationer om denna skadeform. Hur dessa kan framhållas som expertis inom området är en gåta.

Det skall också framhållas att symptombilden efter whiplashskada är helt olik och mer komplex än den som ortopeder vanligen observerar vid smärtor i t. ex. hals-, bröst- eller ländrygg. Man kan därför ifrågasätta om ortopeder överhuvud taget ska anlitas som experter vid dessa skador.

Sammanfattninngsvis har Socialstyrelsen helt misslyckat med att ge Regeringen råd för hur problemområdet skall hanteras.

Bengt H Johansson
Leg läkare
Vasavägen 10
182 78 STOCKSUND
08-85 57 77
Ordförande Försäkringsmedicinska kollegiet