Vi, sk “whiplashskadade” går under rubriken smärtpatienter. Liknande problem, liknande värk, liknande skador, anser tydligen de behandlande läkare. Därför har man också nuförtiden liknande medicin till oss. Klagar vi på nackvärk så plockar den behandlande läkaren snabbt fram en medicin som man ska ta och testa under några veckor. Biverkningarna är många och svåra och tillståndet för den nackskadade kan förvärras och då ska man naturligtvis kontakta sin behandlande läkare. Det förvärrade tillståndet kan också gå över om man ökar dosen.
Medicinerna som man idag tycks använda har från början använts inom psykiatrin men inom neuroligin används de i andra syften och dessa mediciner ska också hjälpa mot depression som man tydligen anser att dom- vi “whiplashskadade” får.
Om man sedan avviker med symptom från denna grupp men ändå är nackskadad så sitter läkaren som ett frågetecken och vet inte riktigt vad h*n ska göra.
Man har ju varit med om en påkörning och “borde” uppvisa samma symptom som dom övriga, men se, det finns faktiskt nackskadade som har andra skador än dom som radas upp på olika nackskadesidor – de finns också nackskadepatienter som aldrig fått genomgå ordentliga undersökningar och fått riktiga diagnoser och dessa kan faktiskt avvika i sin symptombeskrivning och då kanske inte “standard” medicinerna hjälper.
Jag har själv nu sedan oktober 2012 försökt få ett muskelavslappnande medel, (medicin) men det verkar hopplöst. De muskelavslappnande medel är oftast starka och narkotiska preparat med risk för beroende. Om jag får tillbaka mitt “fungerande” (reducerat dock) liv och vid 65 års åldern och blir beroende av ett muskelavslappnande medel så väljer jag gärna det ist för att gå omkring här som ett ufo och bara se på hur livet rinner mig ur händerna. Jag hinner väl knappast bli beroende under de år jag har kvar att leva.
Jag vet att många av de nackskadade resonerar på samma sätt. Man kan ju bara undra vilka el. vem de narkotiska beroendeframkallande medicinerna är till för eftersom det verkar finnas stor rädsla hos läkarna att skriva ut dem, trots dokumentation om smärtor, skador mm. från de skadedrabbade.
Att de inte skrivs ut till 20-åringar kan jag ha förståelse för, men att de inte skrivs ut till en 65-årig tant, utan missbruksproblem och som inte dricker alkohol, det kan jag absolut inte förstå.
Jag blir pråprackad alla möjliga långtids-depåmediciner som ska tas flera gånger om dagen och alldeles nyligen via ett stort sjukhus, dit jag remitterades med felaktig remiss av en okunnig VC läkare, fick jag utskrivet en medicin som skulle vara kramplösande och stämningshöjande och antiepileptisk. Medicinen har fruktansvärt obehagliga biverkningar. Att jag inte har kramper, eller att jag inte är deprimerad, som medicinen även ska hjälpa mot, spelar ingen roll. Men vägen mot depression är inte ängre så avlägsen och den har skapats av min behandlande läkare som inte lyssnar(lyssnat) på mig, trots min övertydliga information till Dr XX. i samband med indragningen av min välfungerande medicin som jag ätit ung 15 år. Från en dag till en annan blev jag utan.
Doktorn följde alltså inte läkemedelsverkets anvisningar om långsam nedtrappning av medicinen och sedan insättning av andra mediciner. Till saken hör att det inte finns motsvarande mediciner. Naturligtvis ett problem för läkaren, men jag tycker dock ändå att det är(var) läkarens problem att lösa.
Jag kommer alltså inte att hämta ut medicinens om neurologen skrev ut. Jag vill bara ha en muskelavslappnande medicin att sova på. Min medicinlista på apoteket är lång, med standard “whiplashmediciner”, varav de flesta inte ens har tagits ut av mig.
Man kan ju iaf inte klaga på viljan från läkarnas sida att fylla på medicinlistan på apoteket men jag undrar för vem de medicinerna är. Jag har aldrig bett om dem och kommer inte heller att ta ut dem. Det går inte att “klumpa” ihop alla i en och samma nackskadegrupp. Jag är en fristående person som råkat ut olika slags bilolyckor + fallolycka och har därmed också fått en hel del jobbiga besvär/symptom som behöver medicinsk behandling, något som för mig verkar helt omöjligt att få idag och det förvånad mig att medicineringen och behandlingen av nackskadepatienter fortfarande står på samma nivå som för 30 år sedan, då jag skadadades.
Inon 10-15 kommer vi i Sverige inte att ha några “whiplashskador”- iaf inte försäkringsmässigt.
Vad jag förstått är läkarna till för att försöka hjälpa oss att t.ex lindra smärtan, men när läkarna inte ens lyssnar utan har en mall som de går efter och även medicinerar efter så kan man ju undra vart man ska vända sig.
